Sanningen med Toria - Kapitel 30.

 

Klara och Toria står utanför Torias lilla hus. Det blåser en del idag och vinden får Torias klänning att bölja. Det är dags att ta avsked och Klara ger Toria humörsringen.

”Så att du inte glömmer mig.” säger hon.

”Vi är vänner. Vänner glömmer man inte bort. Men det kan ändå vara fint att ha saker att minnas med.” Toria tar emot ringen och räcker över den snidade träbjörnen till Klara.

 

Klara smeker det lena träet med fingrarna och håller stadigt om björnen.

”Men hur blir det med sanning?” undrar hon.”Hur vet jag vad som är sant? Vi har letat hela sommaren och ändå känns den större nu än när jag träffade dig först.”
Toria ler och glittrar som havet. Hon ser Klara djupt in i ögonen och sen blir hon allvarlig.

 

”Du får skapa din egen sanning, bestämma dig för vad du tycker är riktigt och vad som är viktigt för dig. Sedan får du försöka hålla dig till det så länge det känns rätt. Även när andra tror något annat. Men glöm inte att se över den ibland. Sanning är rörlig och kan förändras över tid. Lite i taget som sanden i vinden, eller allt på en gång, som en jordbävning. Det kan vara svårt att byta sanning, men det är viktigt. Försök.”

 

”Jag ska försöka” säger Klara allvarligt. Sedan kommer hon att tänka på något som hon undrat över men aldrig satt ord på. Vart tar Toria vägen sedan, när det blir höst, när det blir vinter? Stugan skulle aldrig fungera som bostad under en snöstorm.

 

”Jag gör som svalorna.” säger Toria och skrattar. Klara förstår inte vad hon menar. ”Förr i tiden fanns det människor som trodde att när hösten kom flög svalorna ut över havet och övervintrade i isen. Sov där infrusna tills isen smälte och våren kom och de flög hem igen.  Jag gör som svalorna.”

”Men hur gör du egentligen?” undrar Klara. ”Vart tar du vägen?”

”Klara” säger Toria. ”Vi är färdiga. Du ska gå.”

Klara känner igen frasen, hon tror att hon har hört den förut. Kanske första gången de träffades? Hon sträcker sig fram och nuddar Torias hand med sina fingrar. Handen är len och lite kall. De ler mot varandra innan Klara vände sig om och går.

 

Klara går tillbaka längs stranden, mot familjen och hemfärden. Hon ser sig inte om och tittar inte tillbaka. Det piper till från telefonen, det är säkert pappa som messar. Men hon svarar inte, tar inte ens upp telefonen ur väskan. Snart är hon framme vid gymnastikskorna, snart ska hon vara i bilen på väg hem. Men ännu är hon kvar vid havet. Svalorna far som pilar fram och tillbaka, från sina bon ut över vattnet. De flyger lågt idag över det blå havet. Samma blå som Torias ögon.

Sanningen med Toria - Kapitel 29.

 

Semestern är nästan slut och det råder uppbrottsstämning i stugan. Mamma och pappa packar och förbereder stugan för vintern. Felicia är nästan all sin tid med sina kompisar i hamnen. Pelle är klängig och vill vara med Klara. Det har varit en bra semester, hon vill inte att den ska ta slut. Samtidigt som det ska bli skönt att komma tillbaka till stan och ett eget rum och skolan kommer hon att sakna de långa, fria dagarna och hon känner oro inför avskedet från Toria.

 

Klara lyckas lämpa över Pelle på pappa och går för att träffa Toria. De sitter på stenen utanför Torias stuga, med axlarna så nära att de nästan nuddar varandra. Deras hår blandas i vinden. ”Kommer jag att träffa dig igen?” frågar Klara till slut.

”Det kommer du.” svarar Toria tvärsäkert.

 

Men Klara tänker att hon har ställt en stor fråga, om tiden som kommer efter sommaren och deras möten vid havet. Och Toria har valt att svara på en liten fråga, den om imorgon. En slags tröst, och samtidigt någonting sorgligt.  De pratar om olika typer av sanning och Toria säger att tröst också är en typ av sanning. Eller lögn.

 

De turas om att hitta på olika fraser som används som tröst. Det här klarar du, det ordnar sig, det går över, det gör inget, det är inte farligt, det gör inte ont, det var ingen som märkte. De skrattar och pratar väldigt mycket inte om det kommande avskedet. Som en brokig häst tänker Klara.

 

De sitter tysta en stund och tittar ut över havet. Trösteorden har tagit slut och nu finns det inte så mycket kvar att säga. Tystnaden är ihåligare än den brukar vara i Torias sällskap och Klara blir rastlös. Hon vill gå hem just av den anledningen att hon inte vill skiljas från Toria. En konstig anledning, men att gå hem känns enklare än att förstå den känslan.

 

Så Klara går tillbaka till stugan och resten av eftermiddagen spelar hon och Pelle spel som föräldrarna redan hade plockat undan för säsongen. Trädgårdsplockepinn, krocket och boccia. Stora spel med tydliga regler och klara vinnare och förlorare. Mest vinner Pelle, för Klaras tankar far som höstlöv i vind. Ikväll ska de äta rent i skåpen och imorgon är det dags att bomma igen stugan och fara tillbaka till stan. I kväll kommer det bli svårt att somna.

 

Sanningen med Toria - Kapitel 28.

 

Klara och Toria sitter med en skål bigarråer mellan sig på stenen. De spottar ut kärnorna rakt fram och det blir nästan lite som en tävling. Toria kan spotta längre, men om Klara klämmer fast kärnan mellan tänderna och trycker till den med tungan sprätter den iväg i en båge och studsar mellan stenarna. Solen värmer deras ryggar och havet kluckar finurligt. Det smaskar om bigarråerna och klickar om kärnorna.

 

”Tänk att det finns sanningar som är beroende av sin motsats för att de ska vara sanna.” säger Toria plötsligt. Klara har vant sig vid att Toria hela tiden funderar och har lärt sig att det är okej att fråga när hon inte förstår, Toria kommer inte tycka att hon är dum.

”Hur menar du med det?” frågar hon, men Toria svarar inte. Istället säger hon, som om hon kommit att tänka på något helt annat:

”Hejar du på något lag?”

 

”Ja, jag hejar på Kala IF.” svarar hon utan ett ögonblicks tvekan. Det är som att trycka på en knapp, Klara nynnar ramsan nästan automatiskt:
”Kala IF, grönt och rött – alla andra spelar trött!”

 

Toria skrattar, men frågar sedan varför Klara hejar på just Kala IF. Klara förklarar att det är för att de är bäst.

”Men varför är de bäst?” frågar Toria. ”Vinner de?”

 

Nej, Klara får medge att laget ligger ganska långt nere i serien. Att det handlar om andra saker, som att hon har varit på deras matcher med farmor, att hon har följt dem länge och sett hur de spelat olika matcher. Att de på något sätt blivit hennes lag och att hon inte skulle vilja byta till ett annat lag bara för att det finns andra som spelar bättre.

 

”Om alla hejade på Kala IF och alla de bra spelarna skulle vara med i just det laget skulle det ju inte finnas någon mening med att spela alls.” funderar Toria. ”Så kan det vara med sanning också. Ibland måste någon tycka tvärt om för att en sanning skall bli meningsfull.”

 

Sedan stoppar hon in en hel näve bigarråer i munnen och tuggar så hon får bigarråsaft som blänker i mungiporna. Hon sväljer och rapar ljudlig och sedan spottar hon ut alla kärnorna på en gång, i en kärve som rasslar smattrande mot stenarna och får Klara att skratta högt.