Klara och Toria sitter på golvet framför den lilla kaminen. Klara har haft med sig marshmallows som de grillar på nytäljda träpinnar och klämmer fast mellan chokladkex. Som små klibbiga miniburgare. Klara slickar chokladkladd från fingertopparna.
”Hur känns det att ha fel?” frågar Toria.
Klara tänker efter en stund. Det brukar vara värt besväret att fundera noga på det Toria säger.
”Det känns inget vidare faktiskt. Det känns inte alls bra att ha fel. Man blir ledsen eller generad, och ibland kan det göra att man blir arg.”
”Ja förmodligen.” Toria trär på en ny marshmallow på sin pinne och håller fram den mot glöden. ”Men hur känns det att ha fel innan? Innan man vet att det man tror är fel? Hur känns det då?”
Klara funderar ordentligt. Hon gillar verkligen Torias knepiga sätt att tänka, det får liksom ta tid.
”Det känns nog precis likadant som när man har rätt. Man är tvärsäker och tror att det man tänker är sanning.”
”Ja.” instämmer Toria. ”Att ha fel känns nog precis likadant som att ha rätt.” Toria tar ut sin marshmallow ur kaminen och klämmer fast den mellan två kex. Hon stoppar in hela på en gång i munnen, och hennes ögon tåras lite av värmen från det smälta sockerkletet. Hon tuggar långsamt och ser ut att njuta.
”Det här är gott.” Toria borstar bort några smulor från klänningen. ”Men hade du frågat mig innan jag smakade hade jag nog inte trott det. Jag hade fel, men det kändes som om jag hade rätt.”
”Om jag möter någon som tror att den har rätt och jag tror att jag har rätt och vi tror olika saker så känner vi oss ändå lika säkra. Men en av oss kan ha fel.” säger Klara.
”Precis.” instämmer Toria. ”Eller så har ni fel båda två. Sanningen kan vara mitt emellan eller det okända tredje.”
”Det okända tredje.” Klara sträcker sig efter en marshmallow och stoppar den i munnen utan att grilla den först. Hon tuggar och funderar. ”Men hur vet man då om man har fel?”
”Det vanligaste är nog att två personer som inte tror samma sak försöker övertyga varandra. Det kan man göra på olika sätt. Ofta står människor bara och upprepar sin egen sanning flera gånger.”
”Men det leder ju ingenstans. Till slut kommer de ju bara stå och gorma på varandra, som mamma och Felicia när de är osams.”
”Det man kan göra är att lyssna och vara medveten om att det känns likadant att ha fel som att ha rätt. Ska man lära någon någonting behöver man veta vad man pratar om, och också veta att det skulle kunna vara fel. Men man behöver också förstå den man pratar med. Försöka ta reda på vad den personen tror att den vet. Börja prata på ett ställe där man kan vara överens och sedan gå vidare därifrån. Bygga en ny gemensam överenskommelse om vad som är sant.”
”Det ska jag prova.”
säger Klara. ”Men det är nog ganska svårt. Särskilt om man tror att man har
rätt.”
”Ja.” medger Toria. ”Särskilt när man tror att man har rätt.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar