Sanningen med Toria - Kapitel 4.

 

Klara delar rum med lillebror på övervåningen. Det är ett väldigt litet men mysigt rum med två sängar, snedtak och ett litet fyrkantigt fönster. En låda under fönstret är full med gamla serietidningar som är slitna och luktar lite bibliotek. Det finns inte plats för några möbler så de har sina saker i resväskor under sängarna. Felicia har ett eget rum och mamma och pappa har ett sovrum på nedervåningen. Sen är det allrum och kök och badrum och det är hela stugan. 

 

Hon har egentligen inget emot att dela rum med Pelle. Hellre det än Felicia, för hon ska hela tiden hålla på med sin telefon och tycker att det mesta är larvigt. Till och med när de spelar Uno på kvällarna ska Felicia himla med ögonen och tala om att det är fånigt. Särskilt om hon inte vinner. Och så har Felicia så mycket grejer och smink och hårsprej som kliar i ögonen på Klara. Pelle tycker det mesta Klara gör är spännande och vill gärna hitta på saker men är samtidigt inte särskilt efterhängsen när Klara vill vara ifred. Att klaga på att hon delar rum med Pelle är mest en principsak och en gammal vana.  

 

Klara går ner i köket och slår på vattenkokaren. Felicia sitter i soffan i allrummet med telefonen i högsta hugg. De andra sitter samlade runt bordet och äter frukost. Klara gör två smörgåsar med dubbla pålägg. Sedan går hon tillbaka till köket och häller tevattnet i en mugg och stoppar i en tepåse. Dörren står öppen och hon går ut på förstubron, ställer ner muggen bredvid sig och tittar ut över tomten.

 

Hon tycker om att vara med de andra, men just när hon ska äta frukost är det skönare att vara själv. Slippa smaskandet och den söta lukten av doppade limpsmörgåsar. Slippa prata och fråga och svara. Bara vara vaken och ta morgonen ett steg i taget. Sådär som man inte hinner i stan.

 

En björktrast hoppar fram på gången till stugan, sprätter och pickar i gruset i jakt på något att äta. Rabatterna är orensade och gräsmattan fortfarande oklippt. Mamma kommer klippa den senare och pappa kommer ställa ut trädgårdsmöblerna. Sommarrusta trädgården inför säsongen. Men först ska de cykla till hamnen, handla middag och titta på båtarna och kanske köpa glass.

 

En av cyklarna har rostat ihop sen ifjol så det finns bara tre cyklar som är användbara.  Så pappa stannar i stugan och Pelle sitter på mammas pakethållare. Han har en blå cykelhjälm och en neongul signalväst på sig. Klaras hjälm är grön och skimrar som en skalbagge. Hennes cykel är egentligen lite för liten och skulle kanske passa bättre till Pelle, men han cyklar långsamt och orkar inte hela vägen till hamnen utan att gnissla.

 

Mammas cykel är riktigt gammal med stora däck, trähandtag och svängd ram. En stadig gammal mormorscykel. Felicias cykel är nyare med växlar och handbroms. Hon cyklar i förväg men mamma väntar in Klara. När de kommer fram till hamnen står Felicia och pratar med några andra ungdomar. Klara har aldrig sett dem förut, hon tror att de kommer från fritidsbåtarna. Felicia ser ut som om hon känner dem och de skrattar och pratar och låtsas som om de inte ser Klara och Pelle.

 

Klara är varm och glad att de har vatten med sig. Vattnet smakar lite plastflaska och är inte kallt längre, men det är skönt att dricka sig otörstig. De tittar på båtarna och köper grönsaker och en stor fisk som de ska ha till middag. Pelle får en glass men Klara väljer istället att köpa en tidning. En manga med barn som är superhjältar. Den ska hon läsa ikväll efter middagen. Felicia får pengar till middag i korvkiosken och stannar kvar vid hamnen när de ska hem. Hon hittar vägen själv och lovar att inte stanna för länge.

 

På vägen tillbaka till stugan är det nedförsbacke en bit och Pelle vill cykla. Det passar Klara som börjar bli trött och varm igen, så hon åker bakpå mamma och håller kassen med den kalla fisken och de andra sakerna de köpt. Det är ganska obekvämt att bli skjutsad men samtidigt skönt. Slippa cykla själv och ha armarna om mammas trampande kropp. Hon sitter och funderar på hur det kommer sig att det alltid känns som om vägen till hamnen är längre än vägen hem. Det går alltid fortare på hemvägen, trots att det är uppför och nerför åt båda hållen och trots att tiden och avståndet är detsamma.