När Klara kommer hem har mamma och Felicia redan kommit tillbaka. De har med sig frukt de köpt i stan. Både vanliga frukter, bananer, päron och vindruvor och mer exotiska frukter som de slår upp på nätet för att få veta mer om.
Kaktusfikon som har kliande håriga taggar och inte är släkt med vanliga fikon. Kumquat som ser ut som små apelsiner fast man äter dem hela med skal och allt, sura och söta på en gång så läpparna kittlar. Carambola som också kallas stjärnfrukt för hur de ser ut när man skivar dem. Och lichis, med ett tunt skal som knastrar när man knäcker det och skalas som ett ägg, har vitt, sött fruktkött och en kärna som ser nästan ut som ett kastanjefärgat ekollon.
De är roliga att läsa om och roliga att äta. Men Klara tycker ändå bäst om vindruvorna, särskilt de gröna kärnfria. Ibland är det liksom det vanliga som är bäst, men man kan behöva det ovanliga för att märka det. Behöva både och.
Pelle har roligt åt att de äter efterrätt före middagen, att de liksom äter baklänges, och det får alla att skratta. Fast det blir ingen riktig middag-middag, utan istället äter de korv med bröd. Tillräckligt mycket mat för att räknas som mat, men bara knappt.
Senare på kvällen spelar Klara Othello mot mamma. Brickorna är svarta och vita, antingen eller, vinst eller förlust. Mamma kallar det binära tillstånd, ett eller noll, som på hennes jobb som programmerare. Hon går inte på Klaras taktik att tänka på den andras betänketid och blir inte stressad. Istället tar hon sig god tid att fundera och tänka efter och planera sin strategi.
Klara tycker om det,
trots att hon förlorar, men bara med liten skillnad. Mamma har fem fler svarta
än Klara har vita. Det är så enkelt med antingen eller. Det är så skönt ibland
att ha en spelplan där allt inte är olika nyanser av grått och färger, som i
livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar