Sanningen med Toria - Kapitel 16.

Det är en solig och varm morgon igen, somrig. Den här dagen har Klara inga problem att hitta Torias stuga, Klara går bara dit utan att behöva leta alls. Toria sitter på sin sten utanför stugan och hälsar glatt när Klara kommer. Idag ser Toria mer färgglad ut än Klara sett henne tidigare, i grön klänning, flätor med ljusblå band i ändarna och en stråhatt. Ögonen ligger i skugga under brättet.

 

De sitter och pratar om allt och inget, om sådant som Klara tror att Toria redan vet men som det ändå är skönt att prata om. Flocken, stugan, stan. Och vattensprättloppor. Toria tycker om ordet.

”Fast det är bara påhittat.” säger Klara.

”Alla ord är påhittade.” svarar Toria. ”De betyder egentligen ingenting förrän vi kommer överens om att de betyder något. Nu betyder vattensprättloppor något för oss, och då kan vi prata om dem lättare. Tänk på Carl von Linné, han gick runt och tittade på blommor och bestämde vad de skulle heta och han var så bra på att hitta på att andra människor bestämde sig att hans ord fick bli sanningar. Ord är bara överenskommelser om innebörd. Sådant förändras hela tiden.”

 

Klara berättar att hon älskar ord. Både sådana som hon hittar på och när hon lär sig nya. Att hon tänkt på att ord som betyder samma sak och är synonymer oftast egentligen inte betyder riktigt samma sak. Som hund och jycke, de har liksom olika färg och smak.

 

Toria säger att en del människor kan bli väldigt upprörda av nya okända ord. Att det för dem kan kännas som om man bryter mot en överenskommelse när det kommer fram nya ord i språket. Som om andra människor försöker bestämma hur de ska tänka, eller som om de förlorar något tidigare när något nytt kommer till.

 

Samtidigt som det kommer fram nya ord i språket kan en del gamla falla bort. Eller så blir betydelsen av orden så stora att de kan behöva omarbetningar eller tillägg för att man ska förstå vilken del av ordet man menar. Så ordet får ett tillskott och liksom knipsas av från sin stam, lite som en blomma från en buske.

 

”Som hemtelefon!” säger Klara. ”Det hade vi när jag var liten.” De fortsätter leta reda på sådana ord. Tjockteve och handvisp, snigelpost och papperstidning. Klara tycker det är roligt och Toria berättar att den typen av ord kallas retronym.

 

”Fast det behöver man inte veta.” säger hon. ”Vi gör det automatiskt även när vi inte vet vad det kallas.” Men Klara tycker om nya ord och smakar på det, retronym. Det ska hon försöka komma ihåg. Kanske använda och se om mamma vet vad det betyder

Klara berättar att pappa nog inte tror att Klara kan ha roligt på egen hand. Toria ser fundersam ut.

”Kan din pappa ha roligt på egen hand? Han kanske tänker hur det skulle kännas för honom att vara själv och för honom kanske det skulle vara ensamt?”

Det har Klara aldrig funderat på. Men pappa är en sån som gärna är med andra människor hela tiden. Trots att han är glad och lekfull kommer Klara på att hon nog inte vet om pappa vet hur man gör ingenting. Han är alltid med någon, mamma eller Pelle eller jobbet eller innebandyklubben. Eller så gör han saker, som att yoga, baka, pyssla i trädgården eller sitter framför datorn och chattar med någon.

 

Pappa kanske tror att Klara är ensam för att han skulle vara det om han gjorde vad Klara gör. Inte när hon träffar Toria, men när hon går runt och bara är. Pappa är kanske inte bra på att bara vara. Men Klara vet hur man bara är. Och det gör Toria också. Så de kan vara tillsammans, både prata och låta bli.