Så blir det morgon och te och smörgåsar på trappen. Pelle vill köpa nya drag till sitt kastspö så han och pappa cyklar till affären vid hamnen men Klara väljer självsamheten och havet igen. Leta vrakgods och strandfynd. Kanske kan hon hitta pilledutter och mockagrunker som hon kan fantisera om vad de har använts till. Hitta på nya berättelser till Pelle. Och till pappa som verkar ha lika roligt åt det han.
Klara sparkar av sig skorna och känner stenarna mot fotsulorna. De börjar bli sommarfötter nu. Hårda och härdade under och bruna på tårna. Klara har små blonda fjun på stortårna som glittrar i solen. Sommarfötter med trolltår. Och ben som älskar att hoppa och springa!
Klara nästan flyger fram jäms med stranden. Från sten till sten. Om hon skulle ramla skulle hon göra sig riktigt illa, men hon faller inte. Fort springer hon och finner fäste för fötterna. Senare ska hon gå långsamt och titta på allt, men först ska hon få ut allt lagrat spring ur benen.
När hon kommer runt en sväng ser hon Torias stuga. Precis där den skulle vara och där hon inte förväntade sig. En tunn rökstrimma letar sig fram ur skorstenen och löser upp sig i vinden. Utanför sitter Toria på en sten. Hon pysslar med något men när hon får syn på Klara höjer hon handen, vinkar och ler.
”Hej Klara.” säger
Toria. Klara är så andfådd att hon bara nickar. Hon stöder händerna mot knäna
och försöker hitta andan igen. Toria har en kniv i handen och täljer på något
som ser ut att bli en träfigur, ett djur av något slag.
”Sätt dig så hämtar jag saft.” Toria lägger ifrån sig sina saker och börjar gå
mot stugan. Klara hade velat fråga var hon varit, om hon varit vid stugan hela
tiden, men hon hittar inte luft. Istället borstar hon bort lite täljspån från
stenen och sätter sig ner för att återfå andan. Hon tittar på det som Toria täljt,
en björn av en bit drivved.
När Toria kommer tillbaka har hon med sig en bricka med en karaff flädersaft och kardemummaskorpor som hon ställer ner på marken. Klara dricker två glas saft på raken. Ljuvligt syrlig, inte alltför söt och törstsläckande saft.
”Var hämtar du vatten?” frågar Klara. Det är så många saker som hon har tänkt att hon skulle fråga Toria om. Ingen av dem handlade om vatten, men ändå är det där det hamnar.
”Jag får tag på allt jag behöver.” svarar Toria. ”Jag får alltid tag på vad jag behöver. Lite här och lite där, det mesta finns om man bara vet var man letar.”
”Men du fanns inte när jag letade!” utbrister Klara. ”Jag hittade dig inte fast jag var här?”
”Var du verkligen här?” Toria skrattar.”Kanske du inte behövde mig? Eller kanske visste du inte var man letar? Här, ta en skorpa!” Toria sträcker fram kakfatet mot Klara som tar en kardemummaskorpa och tuggar på den i små gnagande tuggor, eftertänksamt. Skorpan är knaprig och god och Klara känner sig fundersam på det där sättet som hon börjat koppla ihop med Toria.
Det blir en stund av tystnad som fylls av skorpor och saft och samvaro. Tystnad med Toria är inte tung så det gör inget att den tar tid. ”Täljer du en björn?” frågar Klara till slut.
”Jag tar fram björnen som finns inne i träet. Träklumpen flöt iland och jag såg att det var en björn och jag tar bort allt trä som är i vägen för att man ska se björnen. Björnen har varit där hela tiden. Det är också en slags sanning.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar