Poeten är kvar hos Toria de kommande dagarna, men säger nästan inget. En nick när Klara kommer och en när hon går. Poeten sitter alltid med en bok uppslagen i knät, men Klara är ändå ganska säker på att Poeten betraktar henne och lyssnar noga på allt som hon och Toria pratar om. Hon vet egentligen inte vad hon ska tycka om det, men som det är med sådana saker vänjer hon sig vid det och slutar tänka på det.
Den tredje dagen när Klara kommer till stugan möter hon Poeten i dörren. Denne är på väg ut, men vid åsynen av Klara tar Poeten fram en liten knöglig pappersbit, trycker den i Klaras hand och nickar två gånger. Sedan tränger sig Poeten förbi Klara och skyndar bort över stranden.
Klara följer den flaxande fågelskrämman med blicken tills den är försvunnen bakom en krök. Sedan tittar hon på lappen i handen. Något står skrivet på den med snirklig men lite spretig skrivstil.
En vit katt
hoppade ur min mun.
Slank jamande in under mitt staffli.
Vem av oss
som blev mest förvånad
är inte gott att säga.
Men hon målar bättre än jag.
Toria lutar sig fram
över Klaras axel och läser.
”Se där. Poeten tyckte om dig. Det skulle jag ta som en komplimang!”
Klara funderar en stund på vad hon själv tyckte om Poeten, men får ingen rätsida på det. Å ena sidan var det inte någon som stört eller inkräktat på deras samtal, å andra sidan ska det bli lite skönt att få ha Toria för sig skälv igen. Om det nu inte skulle dyka upp fler korpar tänker hon trotsigt. Samtidigt viker hon ihop lappen och stoppar den försiktigt i sin väska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar