På kvällen ligger Klara i sin säng och hör Pelle andas, han sover redan lugnt. I stan där Klara har ett eget rum brukar hon ha lampan tänd och pyssla med något om hon har svårt att somna. Kanske en bok eller någonting på telefonen, men nu vill hon inte störa sin lillebror. Istället ligger hon och tittar ut genom det lilla fyrkantiga fönstret som är fördraget med en tunn gardin.
Hon har så mycket att tänka på ikväll. Hon tänker på Felicia som inte är barn men inte heller vuxen som mamma och pappa. Och Pelle som är mycket mer barn än hon själv är. Ikväll känns det nästan som om hon står uppe på klippkanten sådär som Toria hade gjort den första dagen. Precis på kanten till något som nästan går att röra vid.
Det går inte att se genom gardinen om det är några stjärnor på himlen ikväll, men Klara har för sig att hon har hört att det inte går att se så mycket stjärnor på sommaren. Hon har aldrig funderat på det förut, men tänker att hon ska ta reda på det.
Klara minns att hon hört att det tar åtta minuter tills ljuset från solen når jorden. Om den skulle slockna skulle ingen märka något på åtta minuter. Sedan skulle allt bli mycket mörkt och mycket kallt. Fast solen är en stjärna och de slocknar inte pang bom, de slutar lysa långsamt. Alla andra stjärnor är längre bort än solen och det tar massor av år för deras ljus att synas på himlen.
Stjärnorna på himlen har kanske redan slutat lysa när ljuset når jorden. Kanske är det det Toria menar med olika nu som punkter tänker Klara. Att hon från sin säng skulle kunna se flera hundra olika nu som har hänt vid olika tider men samtidigt nått den plats där hon är. Klara tänker att hon ska fråga Toria när de träffas nästa gång. Hon undrar var Toria är nu. Sedan märker hon att hon håller på att somna trots allt, och hon stänger ögonen och lyssnar på Pelle som andas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar