Sanningen med Toria - Kapitel 8.

 

Dagen är mulen och grå där Klara studsar fram längs stranden. Luften är sval och frisk och det är lätt att andas. Kanske kommer det börja regna men Klara har längtat så att få springa. Vill inte sitta inne i stugan idag utan vara vid havet. Vara själv och kanske också att stöta ihop med Toria.

 

Klara har kommit långt förbi stenpiren när regnet kommer. Först duggande men snart strilar det i gråa sjok. Stenarna på stranden blir snabbt våta och hala, hela världen mörknar. Hon vänder om och inser att hon kommer bli ordentligt blöt innan hon hinner hem. Förbaskat att hon inte tog någon regnjacka med sig!

 

Regnet rinner ner i ögonen på Klara och gör det svårt att se riktigt, så hon följer bara strandkanten och hoppas att hemvägen ska gå snabbare än utfärden, som när de varit i hamnen. Det börjar bli kallt och hon fryser, känner hur tröjan klibbar mot huden och de bara benen knottrar sig.

 

Toria tonar fram ur diset. Inte så att hon bara plötsligt är där, utan snarare som om hon stått och väntat på Klara och nu kliver fram mellan regnsjoken. Hon har en stor rund hatt som slokar i regnet och en stickad sjal om axlarna, men armarna är bara.

”Kom så går vi in.” säger hon och räcker fram sin hand till Klara.

 

Med ryggarna mot havet går de i riktning mot land. Där invid klipporna, likson tryckt mot branten står en liten stuga, knappt större än ett skjul. En dörr, ett fönster, ett mossigt tak och gråa vindblåsta träväggar.

 

Innanför dörren känns huset litet, men inte så trångt som Klara trodde att det skulle vara när hon såg det. Taket är öppet upp till nocken och ger en känsla av utrymme fast det är lågt. Rummet är belamrat av saker. På ett bord ligger det travar med böcker, och böcker och strandfynd ligger staplade på golvet och utmed väggarna. Till och med i sängen bland filtar och kuddar kan Klara se att det ligger böcker.

 

Ändå känns det på något konstigt sätt inte rörigt. Rummet känns fullt, men inte stökigt. Mer som en urskog där stolen och hyllan står som träd bevuxna av mossor och lavar av boktravar, och vrakgods som svampar och blåbärsris.

Klara tittar sig förundrat om i det skumma rummet. Det lilla fönstret släpper nästan inte igenom något ljus från den gråa dagen utanför och en tunn gardin av väv hänger längs med dess överkant. Toria plockar upp en tändsticksask och tänder fotogenlampan som hänger över bordet. Ljuset fyller upp rummet med ett varmgult fladdrande sken. Sedan räcker hon Klara en yllefilt och visar henne plats i sängen.

 

Klara flyttar lite på några böcker och kryper upp i hörnet av sängen. Hon sveper in sig i filten som är tung och sträv. Den luktar lite får när den blir fuktig av Klaras droppande hår och det blandar sig med oset från fotogenlampan. Snart slutar hon huttra och börjar bli varm igen.  

 

I ett hörn av rummet ovanpå en trave böcker sitter en gammal blunddocka med spretigt hår. Den har bara en arm och ögonen är lite på trekvart. Ändå ser den inte otäck ut och Klara tänker att den nog spolats upp på stranden. Kanske har något barn tappat den från en båt. Kanske är det någon som saknar den.

Toria ställer en kanna på en minimal kamin med bara en enda platta. Den är rund och gjord av gjutjärn och har en lucka där Toria stoppar in små träpinnar. Elden sprakar muntert och snart sitter Klara hopkrupen under sin filt med händerna runt en stor mugg hett te. Det är gott och sött men som ingenting Klara tidigare smakat, och Toria berättar att det är bryggt på lindblommor.