Sanningen med Toria - Kapitel 20.

 

När Klara kommer hem känner hon direkt att det är något fel på stämningen. Tjock så man kan skära i den med kniv skulle farmor ha sagt. Det är mamma och Felicia som är osams, Pelle och pappa stryker som oroliga hundar jäms med väggarna. Tydligen vill Felicia gå på en fest som är sent på kvällen. Tydligen tycker mamma att det är en dålig idé. Båda går runt och undviker varandra. Mamma är sammanbiten och Felicia bubblar av ilska.

”Jag är femton!” utbrister Felicia.

”Precis. Du är femton.” svarar mamma.

Båda låter som om det vore ett argument, som om det betyder och bevisar något. Klara förstår ungefär, men ändå inte. Felicia menar att hon är stor, och mamma att hon är liten. Eller kanske att hon inte kan ta ansvar när Felicia menar att hon kan det.

”Jag känner ju de här människorna.”

”Men det gör inte jag!” svarar mamma.

”De är sjysta! Bara för att du inte behöver någon annan är det inte samma sak för alla andra!”

”Jag behöver dig!” Mamma sänker rösten när hon är arg. ”Jag behöver veta att du är trygg och säker!”

”Klart jag är!” Ju tystare mamma pratar ju högre skriker Felicia. ”Du kan inte ha mig inom synhåll jämt! Jag svarar ju på era förbannade ping hela tiden och det är ju inte som att jag har gjort något dumt. Klara är ute och springer en massa och henne har ni inte koppel på!”

 

Klara tvärstannar. Hon har verkligen ingen lust att bli indragen i grälet och hon vill inte heller bli utfrågad om var hon är när hon är ute. Hon vill inte ljuga för mamma och pappa, men samtidigt vill hon inte berätta om Toria. Klara står helt still och hoppas att grälet inte ska börja handla om henne.

 

Men grälet svänger tillbaka till festen. Till att föräldrarna inte känner Felicias vänner i hamnen och att Felicia tycker hon är stor nog att vara ute sent och att de borde lita på henne. Lättad smyger Klara upp för trappen och in i sitt och Pelles rum. Lägger sig på sängen och bläddrar oengagerat i en serietidning. Hon hör på rösterna från nedervåningen att grälet fortsätter länge.

När pappa ropar att det är middag går Klara ner igen. Stämningen är om möjligt ännu mer tryckande än tidigare. Mamma sitter rak i ryggen och Felicia är blixtrande svart i ögonen. Båda är sammanbitna och tysta, och trots att mamma är ljus och Felicia mörk tänker Klara att de faktiskt är ganska lika. Lika till uttrycket och till sättet. Ingen av dem kommer vilja ge sig och båda är oförsonligt arga.

 

Pelle pratar hela tiden, men ingen lyssnar egentligen riktigt på vad han säger. Inte ens Pelle själv misstänker Klara. Han pratar mest för att försöka sticka hål på bubblan av tystnad mellan mamma och Felicia. Pappa ser olycklig och beklämd ut, men säger ingenting.

 

”När jag var liten och inte vågade gå på kalas väntade pappa utanför.” bubblar Pelle. ”Så kunde jag gå till honom när jag tyckte det var läskigt.”

”Det kommer jag ihåg.” svarar pappa. ”Du kom ut flera gånger och sen glömde du komma ut och då blev jag orolig.”

”Jag skulle inte glömma bort något jag lovat.” morrar Felicia. ”Men när man blir stor ska man tydligen inte längre gå på fest.”

Mamma påpekar att hon visst tycker det är både viktigt och roligt att Felicia har kompisar, men att hon inte tycker att Felicia är särskilt stor. I alla fall inte stor nog för att gå på en stor fest med människor som föräldrarna inte vet vilka de är. Felicia och mamma är fortfarande osams efter maten och det blir en tidig kväll för ingen har lust att göra något och ingen vill vara i närheten av den andra.