Packningen är uppackad och stugan är bebodd igen. En mamma som läser deckare i gungstolen. En pappa som bakar bröd och visslar. En storasyster med lurar i öronen och en mobiltelefon i handen. En lillebror med kladdiga fingrar och sårskorpor på knäna. Och Klara i mitten.
Mitt emellan pappas mörka och mammas bleka. Mitt emellan pappas lekfulla och mammas allvar. Mitt emellan storasysters tonår och lillebrors barnsliga låtsaslekar.
Ibland gör det att Klara känner sig utanför, så i mitten att hon hamnar på kanten. Ibland känner hon sig helt lagom, precis i centrum av allt. Idag känner hon sig bredvid, och nöjd med det. Alla är där de ska vara och semestern har precis börjat. I kväll ska de spela kort och äta varma ostsmörgåsar, men innan dess ligger en hel lång dag när hon kan springa och se och vara alldeles själv vid havet.
Klara tar ett äpple och går mot dörren. Får förmaningar och regler av mamma. Akta dig för det ena, se upp med det andra och var rädd om sig. Av pappa får hon en puss på pannan och mjöl på kinden. Sedan bär det av, upp för slänten och ner för den smala stigen och förbi klipporna ner på stranden.
Hon sparkar av sig gymnastikskorna och känner det skrovliga underlaget mot fotsulorna. I slutet av sommaren kommer fötterna vara grova och härdade, men ännu så länge känner de allt, stadsfötter. Hon hoppar mellan stenarna i strandkanten, letar efter drivved och vrakgods och snäckor. Snart är fickorna fulla av allehanda förunderliga föremål, märkliga plastbitar, vackra blåmusselskal och vågslipade glasbitar. Magiska föremål utan syfte och med all mening.
Vädret är som Klara idag, mittemellan. Varken vackert eller mulet utan lite disigt och med både sol och moln. Hon kavlar upp sina jeans och går ut mot vattenlinjen, låter vågorna slå upp över tårna. Vattnet är ordentligt svalt men ändå skönt på något sätt. Det är fortfarande för tidigt på sommaren för att bada, men att känna svalkande vågor mot fötterna och grus mellan tårna är ändå härligt. Det luktar salt och tång och hon kan höra måsar skräna.
Klara går mot vinden. ”Med vinden i ryggen” tänker hon. Det ska tydligen vara en fördel sägs det, medvind. Men själv har hon vinden i ansiktet, föredrar det så. Hennes axellånga hår blåser undan från ögonen och luften liksom skjutsas ner i lungorna och hjälper andningen på traven. Den öppna flanellskjortan fladdrar med vinden och det känns nästan som att flyga.
Hon följer strandlinjen bort, bort mot vinden. Ömsom hoppande mellan stenarna, ömsom vadande i strandbrynet. Hon har ingen tid att passa och sommaren ligger framför henne som sex veckor av outforskad tid. Hav och strand och klippor och ljungskog och sen ska hon bada och spela spel och åka på utflykter och lata sig och läsa och semester är fint.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar