Klara och Toria står utanför Torias lilla hus. Det blåser en del idag och vinden får Torias klänning att bölja. Det är dags att ta avsked och Klara ger Toria humörsringen.
”Så att du inte glömmer mig.” säger hon.
”Vi är vänner. Vänner glömmer man inte bort. Men det kan ändå vara fint att ha saker att minnas med.” Toria tar emot ringen och räcker över den snidade träbjörnen till Klara.
Klara smeker det lena träet med fingrarna och håller stadigt om björnen.
”Men hur blir det med
sanning?” undrar hon.”Hur vet jag vad som är sant? Vi har letat hela sommaren
och ändå känns den större nu än när jag träffade dig först.”
Toria ler och glittrar som havet. Hon ser Klara djupt in i ögonen och sen blir
hon allvarlig.
”Du får skapa din egen sanning, bestämma dig för vad du tycker är riktigt och vad som är viktigt för dig. Sedan får du försöka hålla dig till det så länge det känns rätt. Även när andra tror något annat. Men glöm inte att se över den ibland. Sanning är rörlig och kan förändras över tid. Lite i taget som sanden i vinden, eller allt på en gång, som en jordbävning. Det kan vara svårt att byta sanning, men det är viktigt. Försök.”
”Jag ska försöka” säger Klara allvarligt. Sedan kommer hon att tänka på något som hon undrat över men aldrig satt ord på. Vart tar Toria vägen sedan, när det blir höst, när det blir vinter? Stugan skulle aldrig fungera som bostad under en snöstorm.
”Jag gör som svalorna.” säger Toria och skrattar. Klara förstår inte vad hon menar. ”Förr i tiden fanns det människor som trodde att när hösten kom flög svalorna ut över havet och övervintrade i isen. Sov där infrusna tills isen smälte och våren kom och de flög hem igen. Jag gör som svalorna.”
”Men hur gör du egentligen?” undrar Klara. ”Vart tar du vägen?”
”Klara” säger Toria.
”Vi är färdiga. Du ska gå.”
Klara känner igen frasen, hon tror att hon har hört den förut. Kanske första gången de träffades? Hon sträcker sig fram och nuddar Torias hand med sina fingrar. Handen är len och lite kall. De ler mot varandra innan Klara vände sig om och går.
Klara går tillbaka längs stranden, mot familjen och hemfärden. Hon ser sig inte om och tittar inte tillbaka. Det piper till från telefonen, det är säkert pappa som messar. Men hon svarar inte, tar inte ens upp telefonen ur väskan. Snart är hon framme vid gymnastikskorna, snart ska hon vara i bilen på väg hem. Men ännu är hon kvar vid havet. Svalorna far som pilar fram och tillbaka, från sina bon ut över vattnet. De flyger lågt idag över det blå havet. Samma blå som Torias ögon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar