Sanningen med Toria - Kapitel 25.

 

När Klara öppnar dörren till Torias stuga upptäcker hon att Toria inte är ensam där inne. Det sitter någon på Klaras plats i sängen, insvept i yllefilten. Någon som är lång och mager och ser liksom torr ut, men utan att vara gammal. Antagligen yngre än mamma och pappa, men slitnare och helt klädd i svart på svart i tunna lager.

”Det här är Poeten.” säger Toria, som om det var ett namn och inte en titel.

 

Klara har inte tänkt på att Toria antagligen känner andra personer. Hon har inte tänkt på Toria alls utanför stugan och stunderna på stranden med henne. Kanske har hon föreställt sig Toria om kvällarna i stugan med fotogenlampan och böckerna, men inte Toria och världen utanför. Nu gör hon det och det är svårt att föreställa sig; Toria på IKEA, eller Toria på snabbköpet. Det känns bakvänt och osannolikt, men ändå antar hon att det är möjligt.

 

”Poeten är en fallen korp.” Säger Toria.

”En vad då?” undrar Klara och tänker att korp passar bra på den gängliga, svarta figuren i hörnet. Eller kanske fågelskrämma. Hon känner sig retlig och snuvad på de planer hon hade för dagen. Främlingen inkräktar på hennes plats och hennes tid med Toria. Men Toria tycks helt obekymrad av att hennes två gäster blänger misstänksamt på varandra över rummet.

 

”Många korpar hoppar ur boet tidigt, innan de riktigt kan flyga, och så lär de sig varefter tiden går. Men en del hoppar för tidigt, och några stukar sina vingar när de faller första gången. De flesta lär sig flyga rätt okej ändå, men vissa blir aldrig riktigt hundra bra igen. Det går en period, men så tar all orken slut och den gamla skadan hindrar dem från att flyga. Då behöver de vila upp sig lite om de inte ska bli tagna av räven, hitta en trygg plats där de kan återhämta sig. Sedan kan deras vingar bära dem igen, de behöver bara lite hjälp på traven. Så är det med Poeten.”

 

Toria har ett tidningsurklipp i handen och sätter fast det på väggen med hjälp av en säkerhetsnål. Klara lutar sig fram och läser.

 

Tänk inte på en brokig häst

Tänk inte dess doft och inte dess ljud

och inte den plats den tar

Tänk inte hovar, man och mule

Inte lång och svepande svans

Tänk inte

Tänk inte

på en brokig häst

 

Det var en konstig ramsa och Klara känner sig ännu mer förbryllad än hon brukar göra i Torias sällskap.

”Nu kommer jag att tänka på en brokig häst hela dagen!”
”Eller hur!” instämmer Toria och skrattar. ”Hästar och korpar för hela slanten!”

Det är något med Torias lättsinne som får Klara att slappna av och hon sätter sig ner på en kudde framför kaminen.

”Jag undrar om våra hästar ser likadana ut?” funderar Klara. ”Antagligen inte.”