Sanningen med Toria - Kapitel 24.

 

”Var har du varit?” frågar pappa.

”Ute.” svarar Klara.

Pappa skrattar och säger att hon låter som Felicia. Det är ett tonårssvar och snart är hon ju tonåring.

 

Klara tar ett äpple och går upp på övervåningen, lägger sig på sängen och börjar kolla på klipp på YouTube. Hon låter det ena klippet leda till nästa utan att leta efter något särskilt. Spiralsurfa brukar Klara kalla det.

 

Hon tänker på att hon fortfarande inte har berättat för de andra om Toria. Det är egentligen en trevlig hemlighet, men den skaver lite också. Som oärlighet. Eller lögn. Hon funderar på hur mycket av allting mamma och pappa gör som de berättar för Klara. Av någon anledning kommer hon att tänka på när Pelle var mindre och mamma och pappa bad henne att inte berätta för Pelle om jultomten. Att det kändes som att ljuga och samtidigt inte. Mer som en vuxensak som hon fick låna av föräldrarna och hjälpa dem att bära, för att Pelle skulle få en bra julafton.

 

Klara går in på Wikipedia och kollar ärlighet, men det finns inget skrivet om det. Klara kommer ihåg hur Toria har pratat om att ord kan definieras av sin motsats, och slår upp lögn istället.

”Lögn är en oriktig utsaga som uttalas såsom varande sann, med avsikt att få dem som tar del av utsagan att anta dess riktighet trots att den som uttalar den vet att den är osann, att med ett påstående avsiktligt föra någon bakom ljuset. För att betecknas som lögn krävs ett uppsåt, till skillnad från att i god tro framföra en osanning som personen själv tror är sann.”

 

Definitionen känns tjock och rörig, och Klara läser den flera gånger utan att få någon riktig rätsida på den. Men det känns intressant att stycket gör skillnad på lögn, som är när talaren vet att den inte är ärlig, och osanning, där talaren själv tror på vad den säger. Skillnaden kallas uppsåt, om talaren gör det med flit eller inte.

 

Längst ner på sidan finns ett kort stycke som nämner vita lögner. Det är lögner som inte gör någon skada och som är menade att bespara den man ljuger för sorg eller obehag. Lite som artighet tänker Klara. När man inte säger till någon att de har fula byxor eller att man tyckte bättre om deras frisyr innan de klippte sig.

 

Men det stämmer inte på den sanning hon inte berättar för föräldrarna om Toria. Det skulle inte göra någon ledsen att få reda på Toria, och ingen skulle hindra henne från att träffa Toria om de visste. Men de skulle antagligen vilja veta mer om Toria, troligen träffa henne. Och Klara vill inte det. Toria är lite hemlighetsfull, som en julkalender som öppnas en lucka i taget dag för dag. Klara vill inte ha det på något annat sätt, och då behöver Toria vara en hemlighet.

 

När pappa ropar att maten är klar går Klara ner till allrummet. Pappa har lagat en fisk som Pelle har fångat och Klara låtsas att det är jättegott. För pappas skull, men mest för Pelles. Men egentligen smakar det inget vidare och Klara tar extra potatismos och ärtor för att bli mätt.

 

Fast Pelle som inte brukar gilla fisk äter med aptit och entusiasm. Klara tänker att det kanske handlar om upplevelse snarare än sanning, något som kan vara olika för olika människor vid olika tillfällen. Nyanser, smak, preferens. Lite som att man kan ha olika favoritfärg utan att någon egentligen har fel.