”Jag sökte skydd för regnet. Jag kanske somnade.” Klara skäms. Hon har pratat om sanning med Toria hela eftermiddagen, och nu ljuger hon för mamma och pappa. Eller kanske inte ljuger direkt, men väljer ganska frikostigt vad hon talar om och vad hon låter dem tro. Samtidigt vill hon inte berätta för dem om Toria. Inte så att de skulle misstycka, men Klara vill liksom behålla Toria för sig själv.
”Men du förstår ju att du inte bara kan försvinna så där!” Pappa är arg. Mamma ser ut som hon har gråtit. Klara vill bara vara ifred med alla tankar från dagen. Kan de inte bara skälla och sen är det klart? Men föräldrarna vill tala om ansvar och få ge ord till den oro de känt. De vill älta och Klara måste lyssna och nicka med.
Klara äter smörgåsar och lyssnar på bannor. Sedan går hon och lägger sig ganska direkt. Det finns ingen anledning att vara uppe när stämningen är tjock och spänd och hon har saker att tänka på. Hon ligger i mörkret och kan förstå mamma och pappa, men hon kan ändå inte riktigt ångra dagen.
Nästa morgon är föräldrarna fortfarande inte på helt bra humör. Mamma behöver åka in till stan och arbeta en vecka och hade tänkt låta Klara följa med, men nu har hon ångrat sig. Vill inte att Klara ska vara själv i stan på dagarna när mamma är på jobbet, så nu får Felicia följa med istället. Klara ska stanna i stugan med pappa och Pelle.
Klara är i hemlighet lättad. I vanliga fall hade det varit spännande att få vara själv en vecka med mamma, men nu vill hon tillbaka ut och se om hon kan möta Toria. Samtidigt är det en befrielse att föräldrarna har hittat något som kan fungera som straff, så att saken kan vara över sedan. Klara känner sig lite skuldmedveten över att det inte blir något riktigt straff, men hon gjorde dem ju å andra sidan inte oroliga med flit.
Men mamma och pappa vill inte låta Klara gå iväg, de hittar på saker att göra hela dagen och nästa dag åker mamma och Felicia och hon blir själv med Pelle och pappa. Klara går in på Wikipedia och läser om olika djur hon har sett i havet. Och så googlar hon på ordet sanning. Hon blir ganska överrumplad över hur mycket det finns att säga om något som är så självklart att hon börjar undra om ordet är sådär stort som Toria verkar tycka.
Hon tänker på ordet sanning, hur det kan definieras genom en beskrivning, genom en synonym eller genom sin motsats. Särskilt ord som ska betyda samma sak funderar hon mycket på. Orden som betyder samma sak har ändå inte samma betydelse och det känns förvirrande.
Klara tittar på pappa och tänker att han är pappa. Men synonymer till pappa är far och farsa. Inget av de orden tycker Klara känns rätt. Orden betyder samma sak, men väcker andra känslor. Far känns högtidligt och gammeldags, farsa känns slarvigt och lite otrevligt. Pappa känns som det han är, hennes pappa.
Nu när mamma och Felicia är bortresta vill pappa att de ska hitta på saker tillsammans alla tre. Det är roligt men samtidigt vill Klara vara mer ifred. Både för att få vara själv och för att hon hoppas träffa Toria. Men hon vill inte göra pappa ledsen och han anstränger sig så mycket för att de ska ha kul. Han frågar om inte Klara känner sig ensam när hon går ut och hon får honom inte att förstå hur mycket hon trivs med det.
Mamma hade förstått bättre, hon är mer som Klara på det sättet. Men pappa vill alltid att det ska hända saker och han tycker om när det finns människor runtomkring. På dagen åker de på utflykt eller är nere vid havet och på kvällarna tittar de på film på pappas dator. En av filmerna handlar om en domstol där vittnena får avlägga en ed att säga sanningen, hela sanningen och ingenting annat än sanningen. Klara blir full av iver och tänker att det är något att prata med Toria om. Imorgon bara måste hon ut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar