Så skönt att få springa. Att slinka ur de varma skorna, att släppas ut ur den trånga bilen och slippa från familjens kivande och tjat. Att låta kroppen veckla ut sig efter timmar av resa och bara sträcka ut i sin fulla kraft. Upp för stigen, förbi, bort och mot havet och ensamheten, äntligen!
Hon ökar farten ytterligare, låter stegen bli längre och komma oftare. Förbi de sista låga träden och det svaga illamåendet från bilfärden lättar, löses upp och försvinner. Det bär fortfarande uppåt och hon kan ännu inte se vattnet. Framför henne är nu bara ljung och gräs och doften av hav. Snart kommer landskapet att ta slut och stupa brant ned till stranden och det kommer vara en oändlighet av brus och dofter mellan henne och allt annat.
Det är bara en liten bit kvar och hon höjer blicken för att ta emot vidsträcktheten när den öppnar sig mot henne. Hon tvärstannar. Det är något som inte stämmer.
Det står någon på randen av klippan, med ansiktet mot vinden och armarna uppsträckta mot himlen. Såhär skulle det inte vara. Det skulle inte vara någon här, det är hennes plats.
För ett ögonblick får hon för sig att personen på klippkanten skall hoppa ner för den stupande klippan. Men det är ingen ansats märker hon sedan. Inte någon som är på väg att hoppa. Personen bara står där, med ryggen mot henne och vinden svepande i kläderna. Det ser ut som en omfamning, ett försök att samtidigt vidröra himmel och hav och allt där emellan.
Hon blir lättad, givetvis blir hon det. Men arg också. Hon känner hur blodet bultar i halsen och hur andfådd hon är, av språngmarschen och den hastiga halten. Av överraskning. Personen har fortfarande ryggen emot och verkar inte ha märkt henne. Kanske kan hon smyga därifrån. Hitta en annan plats som kan vara hennes egen. Men hon står kvar. Lyckas inte komma på vad hon ska göra, vart hon ska ta vägen.
En evighet står hon så känns det som. Tills blodet och lungorna har lugnat sig. Tills hon inte är arg längre. Tills hon glömmer att fundera på vad hon ska göra utan bara tittar på ryggen och det långa håret och vinden i kläderna framför henne.
Personen låter armarna sjunka utmed sidorna. Kläderna har samma färg som landskapet. Ljung och tallved och skiffer och starr. Långsamt vänder sig ryggen mot havet och deras blickar möts. Ett solbränt ansikte med allvarlig mun och mörkblåa ögon. Ögon helt utan förvåning som tittar rakt in i hennes. Stannar där.
Först känns det nästan spännande. Men efter ett tag blir det svårt att inte vända bort blicken. Hon undrar om hon borde säga något, men det känns som om det redan gått för lång tid för det.
För att inte börja flacka med blicken närmar hon sig ett par steg, försöker ta in hela bilden. Landskapets karghet och klara luft. Havets vidd och kustlinjens utsträckthet. Personen som inte hör till förväntningen men som ändå på något sätt passar in. Som genomskinlig, tänker hon, men ändå skarp i konturerna. Som kamouflerad.
Det är en kvinna ser hon nu, men det går inte att säga hur gammal hon är. Det är något obestämbart över henne, som vore hon en ung flicka på hundra år.
Rösten kommer oväntat och är mörkare än hon hade kunnat tro, nästan sträv.
”Du är välkommen här.” säger den andra. ”Du gör inte hål i landskapet med din närvaro.”
”Jag är Klara!” utbrister, nästan anklagar hon.
”Är du verkligen Klara?” frågar kvinnan. Förvirrad försöker Klara vända bort ansiktet, men det är som om deras blickar vuxit ihop. ”Eller är det bara ditt namn?” Så fortsätter hon, oberörd och utan brådska: ”Jag är Toria.”
Klara försöker komma på något att säga. För att verka smart och genomtänkt. För att få den andra ur balans och dölja sin egen osäkerhet. För att slippa vara tyst.
”Efter Tor, en fornnordisk gud.” Hon försöker låta tvärsäker.
”Nej. Som i segrare.” Toria ser allvarlig ut, men ögonen glittrar som om hon skrattade. ”Klara” säger hon nu. ”Vi är färdiga. Jag ska gå.” Och äntligen lämnar hon tillbaka Klaras blick.
Klara ser efter Toria som går förbi henne ner mot stigen. Med kläder i landskapets färger och bara huvudet högre än martallarna är hon snart försvunnen. Klara står undrande kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar