Klaras tunika är egentligen pappas tröja, men om hon rullar upp ärmarna blir den lite som en klänning, går ända ner till knäna. Den är väldigt urtvättad och otroligt mjuk, lite fransig i halsringningen och längs med nederkanten. Färgen var en gång mörkröd men är nu mer en blek aprikosrosa ton. Kanske borde den egentligen kastas, men Klara älskar den. Hon skulle aldrig ha den på sig i stan, men här vid havet är den perfekt.
Över ena axeln har hon en väska med remmen på tvären över bröstkorgen. Där har hon sin mobiltelefon och där kan hon stoppa olika saker hon hittar på stranden. Hon har skjutit bak den så att själva väskan hänger mot ryggslutet och skumpar lite mot rumpan där hon går. Då känner hon tydligt var den är och samtidigt är den inte i vägen när hon rör sig.
Klara har gått länge längs med strandkanten när hon ser Toria som sitter på en sten och blickar ut över havet. Hon tittar inte upp när Klara kommer, men verkar inte förvånad över att hon är där. Makar sig bara lite åt sidan så det blir plats för Klara att sätta sig ner, mer som en inbjudan än för att det faktiskt behövs. De sitter tysta en stund, lyssnar på måsarna och vinden som rufsar dem i håret. Torias hår ser nästan ut att skifta grått i tinningarna, men flätan är mer blond som halm. Hennes kofta är drivvedsgrå och klänningen blek som ljung.
Klara hade egentligen tänkt vara tyst, men när inte heller Toria säger något känner hon sig ändå för nyfiken för att inte börja prata.
”Hur gammal är du?” frågar Klara. Toria sitter tyst en stund innan hon svarar, dröjande.
”Jag vet inte så noga. Jag har aldrig kollat efter.”
Klara blir lite irriterad, frågan är enkel och Toria svarar som om den var svår.
”Men är du vuxen?” frågar Klara ”Eller bara lång?”
Toria skrattar lågt, tittar på Klara och ögonen glittrar i gröngrått. Hon svarar med en motfråga.
”Vad betyder vuxen?”
”Vuxen är vuxen.” svarar Klara. ”Vuxen är när man inte är barn.”
”Är dina föräldrar vuxna?”
”Det är väl klart att de är vuxna!”
”Hur vet du det?” frågar Toria. ”Hur är du säker på att de är vuxna?”
”Men föräldrar är väl alltid vuxna?” säger Klara.
”Kanske är det så.” medger Toria. ”Men vad gör dem till vuxna då?”
Klara blir tvungen att tänka efter. Hon drar upp benen innanför tröjan och lägger hakan mot knäna. Det blir lite som en kokong där bara tårna tittar fram. Efter att ha funderat en stund tror hon att hon har svaret.
”De har barn och bil och jobb. Vuxengrejer.”
”Så vuxen är saker
man har och sådant man gör? Jag är inget av det där.”
”Inte?” Klara är förvånad och samtidigt inte. Tystnad igen. ”Men du är vuxen?”
envisas hon med att fråga.
Toria stryker undan en hårslinga från kinden och ser ut över havet.
”Du tänker på tiden som en linje som bara går i en riktning. Från ett nu till ett nästa, då nuet blir förut och sedan blir nu. Men måste det vara så?”
”Vad skulle det annars vara?” undrar Klara.
”Kanske en spiral som återvänder till samma plats, som årstider. Eller en serie punkter som inte hänger samman alls. Vad som helst egentligen, eller ingenting. Bara ett påhitt.”
På det har Klara
inget svar. Frågan känns mycket större än vad hon tänkte när hon ställde den.
Hon slår armarna om knäna och kramar om sig själv, inte så mycket för värmens
skull som för tydlighetens. För att känna kroppens gräns mot världen. Toria
följer en fågel med blicken tills den försvinner utom synhåll.
”Tid är kanske något som håller ihop, eller kanske inte. Linjär eller dynamisk.
Hur vet jag att du finns när jag inte ser dig?”
Och inte heller på det har Klara något svar. Hon tar upp en sten och vänder den i handen. Lägger den mot pekfingret och kastar, försöker få den att studsa mot vattenytan. Det är inte mycket vågor men det krusiga vattnet sväljer Klaras sten med knappt ett plask. Ringarna på vattenytan flyter ut och blandas med krusningarna.
Ingen av dem säger något mer. Det är ingen besvärlig tystnad, bara tystnad tillsammans och efter en stund reser sig Klara, vinkar och går hemåt igen. Hon undrar om hon kan bli vän med någon som inte ger några svar, om man kan lära känna någon bara på de frågor de väcker. Ändå är hon egentligen inte irriterad, bara förbryllad. Det är någonting med Toria. Något spännande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar