Sanningen med Toria - Kapitel 26.

 

Klara tar upp en av böckerna från golvet bredvid sig, en kartbok. Den ser inte ut att vara jättegammal, inte som många av de antika böckerna i Torias samlingar. Klara slår upp försättsbladet och kollar när boken är tryckt. 1982, så ganska gammal ändå.

 

”Titta på Europa” föreslår Toria och Klara bläddrar runt i kartboken tills hon hittar en karta över Europa. Den ser ut mer som en historielektion från skolan än som en riktig karta. Länderna har namn som Jugoslavien och Tjeckoslovakien, Östtyskland och Västtyskland. Länder som har fallit isär och länder som har gått ihop.

 

”Världen är likadan men gränserna ändras. Om man tittar på håll. Tittar man nära så förändrar sig världen hela tiden. En bäck som väljer en annan väg, en vind som blåser runt sanden, eller vågor som urholkar en strandlinje. Men på avstånd är världen ändå ganska samma. Vissa gränser är vatten och berg och kustlinjer, de ändras inte så lätt, men andra gränser är bara platser på marken. Överenskommelser eller bestämmelser. De kan försvinna på ett ögonblick. Ibland gör det att det blir krig och ibland gör det att det blir fred och ibland spelar det ingen roll för dem som bor där.”

 

Klara bläddrar vidare i boken och kommer till en karta över Afrika. Vissa länder har gränser som är långa och raka som om någon hade ritat ut dem med linjal. Hon visar för Toria.  
”Det är nog för att någon har ritat ut dem med en linjal” Toria ser allvarlig ut och Klara förstår att hon inte skojar. ”Då kunde människor som betraktade sig som familj eller folk helt plötsligt hamna i olika länder. Det har lett till mycket problem.”

 

”Jag tycker mycket om olika länder.” säger Klara. ”Det gör att allt inte är samma hela tiden.  Det finns en massa fina saker i världen som kommer från olika kulturer god mat från olika platser som man kan äta på restaurang. Då kan jag se bitar av världen fast jag inte har rest så mycket.”

 

”I Sverige finns det skillnader mellan olika platser. I norr äter man palt och i söder gör man spettekaka. Tänk då på ett land som Indien, som är sju gånger större än Sverige. Ändå pratar vi ibland om indisk mat, som om det var en enda sak. Det blir som om maten var en slags karta, en förenkling av vad Indien egentligen är. Ibland behöver vi kartan för att världen annars skulle bli alldeles för stor. Om den är lite mindre kan vi förstå att alla människor är människor.”

 

”Ja.” håller Klara med. ”Men man kanske behöver vara försiktig så att man inte tror att kartan är verkligheten.”