Sanningen med Toria - Kapitel 3.

Stenarna sträcker sig ut i vattnet, bildar nästan som en naturlig pir samtidigt som klipporna drar sig undan till en strandvik med klippbranten bakom sig. Klara tar sig från sten till sten, hoppar och klättrar. Vinglar till men återfår balansen med hjärtat i halsgropen och äntligen är hon längts ute på stenpiren.

 

Med stranden i ryggen är hon omgiven av blygrått hav och dimgrå himmel, så nära varandra i färg vid horisonten att den nästan blir osynlig. Havet går i vågor och vågorna krusar sig i vinden. Inga öar och inga båtar kan hon se, bara oändligt mycket rymd.

 

Klara sätter sig på en sten och plockar fram sitt äpple. Det är blankt och rött och nästan den enda färgen i hela världen. Det smakar underbart, saftigt och sött och lite beskt från skalet. Hon tar stora tuggor först, så saften rinner längs med fingrarna och hakan. Men när hon närmar sig kärnhuset blir tuggorna mindre och hon gnager rent skruttet tills det nästan bara är kärnorna och pinnen kvar.

 

Skruttet är nedbrytbart, det kommer inte att göra någon skada, så hon släpper ner det i vattnet, ser hur det flyter alldeles under ytan. Under vattenlinjen är stenen hon sitter på täckt med illgrönt sjögräs som vajar i vågorna. Fram och tillbaka, hypnotiskt. Det ser mjukt ut, som lena silkesstrån och Klara lägger sig på mage för att nå ner med handen och röra vid det.

 

Vattnet är kallare här ute och sjögräset är slemmigare än Klara hade föreställt sig. Hon rycker tillbaka sin hand och skakar på fingrarna. Så stoppar hon ner handen i vattnet igen, klappar sjögräset med handflatan, kammar det mellan fingrarna. Skjortärmen faller ner i vattnet och blir blöt, men hon drar undan den. Den kommer snart att torka i vinden.

 

Länge ligger Klara på stenen och betraktar det vajande sjögräset och de små djuren i vattnet mellan stenarna. Hur de kilar fram och tillbaka i ryckiga och till synes planlösa rörelser. Hon tar fram sin telefon och fotar ner i vattnet, tänker att i kväll ska hon söka på vad det är för kryp. Men just nu räcker det med att bara titta.

 

Telefonen piper till. ”Ping?” står det i meddelandet. Det är pappa som messar men hon vet att det är mamma som undrar. Klara ler, mamma har nog undrat länge redan. ”Pong!” skriver hon och lägger till en hjärtsmiley innan hon trycker på skicka. Hon har det bra, allt är som det ska.

 

Hon har legat länge på sin sten men när hon börjar känna sig stel och lite frusen tänker hon att det är dags att gå in mot stranden igen. Hon reser sig upp och vänder sig in mot viken. Och där ser hon Toria stå i strandbrynet.

 

Klara inser att hon egentligen inte är förvånad. Den här gången har hon någonstans inom sig varit förberedd på att möta Toria, kanske till och med sett fram emot det. De tar sig längs stenpiren från varsitt håll, Klara hoppande, Toria i stadiga kliv. Halvvägs möts de, på en stor flat sten med utrymme för dem båda.

 

”Hej Klara.” säger Toria och ler. Håret är flätat idag, en tjock, ljus fläta som ringlar sig fram över ena axeln. Hennes ögon glittrar. Grå? Klara hade kunnat svära på att de var blå, men när hon nu tittar efter är de gråa som vatten. Toria sveper en murrig sjal runt axlarna och skrattar till.

 

”Hej Klara.” upprepar Toria och Klara inser att hon stirrar. Ännu en gång har hon tappat bort sig när hon möter Toria, ännu en gång har hon blivit svaret skyldig. Hon sväljer och känner sig plötsligt osäker, behöver leta i tanken för att komma på vad hon ska säga.

 

”Bor du här?” frågar Klara till slut.

”Ibland.” svarar Toria. ”Ibland här, ibland där.”

Toria ser yngre ut än Klara minns från igår, men samtidigt mer vuxen. Lite rufsig och vindblåst och full av skratt.

”Vill du visa dina skatter?” frågar Toria och ser ner mot Klaras putande fickor? ”Vill du visa vad du har hittat?”

 

”Nej inte idag.” Klara blir förvånad över sitt svar, men det känns bra att behålla något för sig själv. Få tillbaka lite av balansen.

”Då tar vi det en annan dag.” Toria ser varken missbelåten eller nöjd ut, bara konstaterande. ”En annan dag när vi möts vid havet.”

”En annan dag.” svarar Klara. Deras axlar nuddar när de passerar varandra på stenen. Klara på väg in mot land och Toria på väg ut mot pirens spets.

 

Klara kommer in till strandkanten och börjar följa den hem mot gymnastikskorna och de varma smörgåsarna. Hon har vinden i ryggen nu. När hon kommit en bit vänder hon sig om för att se efter Toria. Stenpiren sträcker sig ut i vattnet. Hon kan se de stora stenarna som bildar den och vågorna däremellan, men Toria är inte där.