Sanningen med Toria - Kapitel 28.

 

Klara och Toria sitter med en skål bigarråer mellan sig på stenen. De spottar ut kärnorna rakt fram och det blir nästan lite som en tävling. Toria kan spotta längre, men om Klara klämmer fast kärnan mellan tänderna och trycker till den med tungan sprätter den iväg i en båge och studsar mellan stenarna. Solen värmer deras ryggar och havet kluckar finurligt. Det smaskar om bigarråerna och klickar om kärnorna.

 

”Tänk att det finns sanningar som är beroende av sin motsats för att de ska vara sanna.” säger Toria plötsligt. Klara har vant sig vid att Toria hela tiden funderar och har lärt sig att det är okej att fråga när hon inte förstår, Toria kommer inte tycka att hon är dum.

”Hur menar du med det?” frågar hon, men Toria svarar inte. Istället säger hon, som om hon kommit att tänka på något helt annat:

”Hejar du på något lag?”

 

”Ja, jag hejar på Kala IF.” svarar hon utan ett ögonblicks tvekan. Det är som att trycka på en knapp, Klara nynnar ramsan nästan automatiskt:
”Kala IF, grönt och rött – alla andra spelar trött!”

 

Toria skrattar, men frågar sedan varför Klara hejar på just Kala IF. Klara förklarar att det är för att de är bäst.

”Men varför är de bäst?” frågar Toria. ”Vinner de?”

 

Nej, Klara får medge att laget ligger ganska långt nere i serien. Att det handlar om andra saker, som att hon har varit på deras matcher med farmor, att hon har följt dem länge och sett hur de spelat olika matcher. Att de på något sätt blivit hennes lag och att hon inte skulle vilja byta till ett annat lag bara för att det finns andra som spelar bättre.

 

”Om alla hejade på Kala IF och alla de bra spelarna skulle vara med i just det laget skulle det ju inte finnas någon mening med att spela alls.” funderar Toria. ”Så kan det vara med sanning också. Ibland måste någon tycka tvärt om för att en sanning skall bli meningsfull.”

 

Sedan stoppar hon in en hel näve bigarråer i munnen och tuggar så hon får bigarråsaft som blänker i mungiporna. Hon sväljer och rapar ljudlig och sedan spottar hon ut alla kärnorna på en gång, i en kärve som rasslar smattrande mot stenarna och får Klara att skratta högt.