Det var skönt att fika med pappa, sitta tyst en stund och känna att han på sätt och vis förstod, att han inte tyckte att jag är en hemsk människa. Men jag önskar att pappa kunde göra allt bättre. Som när jag var liten, mamma kunde komma med sårtvätt och plåster, men det var alltid pappa som kramade och sjöng och fick mig att bli glad igen.
Jag saknar att vara liten och saknar lätta problem som trasiga legotorn och skrubbade knän. Eller sådant som gjorde mig upprörd för bara någon månad sedan, som att Gabriel spelade sönder ett upplägg jag gjort i något skjutarspel.
Jag saknar att åka med på Gabriels kickar, hans tempo satte igång mig och gav upplevelser även om jag ofta var skräckslagen. Nu är det inte mycket go i honom.
Jag vet inte hur jag ska kunna vara en bra kompis. Jag vet inte hur jag ska orka eller ens om jag vill längre. Det är så förbannat svårt och jag kan inte göra något för att göra det bättre. Samtidigt har jag dåligt samvete för att jag känner så här. Och jag saknar Gabriel. Saknar honom så in i helvete. Men han lever ju, och han blir bättre. Det känns svårt och själviskt samtidigt, att sakna någon som fortfarande finns. Och som samtidigt inte finns längre.
Jag försöker skriva, för att när jag skriver får jag ord till mina känslor och form till tankarna. Skriva dikter eller låttexter eller något som kan fånga hur jag känner. Men pappret är lika tomt som mitt hjärta. Vitt och blankt och det kommer inget ur mig. Jag tar pennan och skriver med stora svarta bokstäver.
FAN TA GABRIEL
Och jag får dåligt samvete igen. För att jag är otålig och självisk och så väldigt ensam utan Gabriel. Den gamla Gabriel. Den som jag inte längre kan hitta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar