Mamma och pappa har semester. Vi ska inte åka någon stans, men vi ska hitta på saker i närheten. Mest läsa och bada och så, kolla på film och spela datorspel, men några stora utflykter har vi planerat.
Vi åker till ett nöjesfält med en massa attraktioner som jag och mamma åker. Pappa vill inte åka med, han blir så lätt åksjuk och tycker inte om rädslan. Men vi spelar femkamp ihop alla tre och pappa vinner ett storpack choklad på ett godishjul. Vi får fåniga nallar och fåniga kort på fåniga situationer. Vi äter glass och falafel och till och med sockervadd fast det egentligen inte är så gott utan mest klibbigt och lite kul.
Vi har riktigt roligt och det är en bra dag. Samtidigt är det som om en liten bit av mig ser världen med nya ögon. Jag ser alla hinder som finns på nöjesfältet, alla kanter och trappor, höga diskar, kablar och bråte på marken och inte minst alla åkattraktionerna. Hur svårt det skulle vara att ha roligt här om man sitter i rullstol. Gabrielögon, funkisögon.
Det gör mig både sorgsen och arg. Sorgsen för att det är så mycket jag inte kan göra ihop med Gabriel längre, och arg för att många av hindren är så ogenomtänkta och fullständigt onödiga. Det gör mig arg att folk inte tänker, inte bryr sig.
Svårast skulle det nog ändå vara för Gabriel att åka själva attraktionerna. Det känns sorgligt, det är precis den typen av kickar jag vet att han gillar. Jag märker att jag har saknat att åka med på Gabriels kickar och att det var skönt att vara liksom rädd-trygg i bergochdalbanan och på flygande mattan. Att göra något som känns farligt men egentligen inte är det.
Jag säger inget till mamma och pappa om vad jag tänker om Gabriel. Jag tror att de vill att jag ska vara ledig och inte tänka på honom alls en stund. Men det är inte så lätt, inte med de nya ögonen jag fått. Jag måste komma ihåg att fråga Gabriel vad han vill göra för att få kickar nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar