Vi sitter runt middagsbordet när telefonen piper, någon som messar. Tänk om det är Gabriel? Jag orkar verkligen inte det just nu! Eller om det är Jenny eller Molle som vill hitta på något? Det känns faktiskt minst lika illa. Jag får dåligt samvete för att jag har roligt med dem och jag orkar dessutom inte ha roligt just nu. De fattar inte det här med Gabriel, har aldrig känt honom som jag gör. Har aldrig känt honom innan och ser inte hur han har det nu. Jag vill bara vara ifred!
Mamma och pappa tittar på varandra över bordet. De är vana vid att jag direkt vill kolla på telefonen när något händer och jag tror de fattar att något är annorlunda. Men de säger inget om det, pratar istället med varandra om sådant de pratar om. Mest jobb och träning och andra vuxna som jag inte bryr mig om.
Jag tar mer pastasallad, mer för att ha något att göra än för att jag fortfarande är hungrig. Glömmer smaka på det fast det egentligen är en favoriträtt. Skyfflar runt den på tallriken och ritar mönster med dressingen. Magen känns som ett hål, men det är inte mat som fattas.
Det känns som om mitt liv är uppdelat i lösa bitar som inte längre sitter ihop; hemma med mamma och pappa, ute med Jenny och Molle, på sjukhuset med Gabriel. Det känns som om bitarna inte passar med varandra, som om någon har blandat olika pussel utan sammanhang. Det är bara musiken som funkar på alla platserna, som ett klister som håller ihop de olika delarna av mig.
”Jag går till mitt rum.” säger jag och reser mig. Jag har inte ätit upp det jag tog om, men varken mamma eller pappa säger något om det. Jag undrar vad de skulle låta mig komma undan med just nu? Jag blir plötsligt sugen på att ta reda på det, men väljer att låta bli. Kanske vill jag inte göra dem arga. Kanske kan jag behöva det till senare.
Jag slår på DTM i lurarna och sätter mig framför datorn. På ett infall googlar jag orden rullstol och äventyrare. Bilder och träffar dyker upp på en Aron, någon som varit sjuk och blivit rullstolsburen. Han gör tydligen massor av saker, cyklar och klättrar och simmar och reser. Sysslar med välgörenhet och föreläser om sina olika erfarenheter.
Telefonen piper igen och jag skiter i den igen. Orkar inte.
Istället går jag in på YouTube och kollar olika videor med Aron och lyssnar på sånt han har att berätta. Det här är något jag borde visa Gabriel. Någon i rullstol som lever för kickar, det borde passa honom. Men jag är inte säker på att jag vill träffa Gabriel igen och jag är inte säker på att den Gabriel som gillar kickar ens finns kvar. Är han där inne? Han jag saknar?
Jag suckar och tar upp telefonen. Tar ett djupt andetag. Det är från Gabriel och jag känner hur obehaget kommer. Vad vill han? Vad ska jag svara? Vad vill jag?
Till slut kollar jag efter. Det är ett meme, en bild på disastergirl framför ett brinnande hus.
”Den där utflykten gick ju toppen.” har Gabriel skrivit i meddelandet. ”Vi måste ses igen! Vi kan gå och köpa glass. Eller så kan du låna min toa.” Han har avslutat med en blinksmiley.
Jag skrattar till och vet att ja, vi kommer ses igen. Snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar