Det blev inte sista gången på sjukhuset. Det blir fler gånger och nu har det snart gått en månad. Jag känner den här korridoren med sitt fåniga barnkalastema, som gjord av någon som aldrig träffat ett riktigt barn. I alla fall inget barn som inte är trasigt.
Gabriel går inte ännu, och han har slutat prata om det. Pratar mycket mindre över huvud taget och det börjar kännas svårt för mig att hålla samtalet igång. Han vill inte prata om sjukhuset och jag vill inte prata om skolan. Gabriel vill höra för mycket om den, vill höra allt om människor han aldrig brydde sig om förut och jag vill inte prata om att jag börjat hänga med Molle och Jenny. Jag vill inte att han ska tro att jag ersatt honom, men vill inte heller ljuga och säga att jag ingenting gör. Jag har börjat vara med dem på rasterna och ibland efter skolan. Molle och Jenny spelar combatspel på strategi snarare än tempo och de pluggar inför proven. De är typ ihop, fast ändå kompisar och det är skönt att ha någon att sitta med på lunchen. Det var jobbigt att sitta själv och jobbigt när allt alla frågade om var Gabriel. Men det är jobbigt att de inte frågar om honom också. Ibland vill jag bara ställa mig upp och skrika att Gabriel är inte död, han lever och han läker, så sluta bete er som om han inte finns!
Jag hör skratt från Gabriels rum. Hans underbara skratt och jag inser att jag inte hört det på så länge. Jag skyndar på stegen och kommer fram till dörren, tittar in. Där är någon. Marianne naturligtvis, på sin stol vid fönstret, men någon mer. En kille i rullstol, med rakat huvud och tatueringar på muskliga armar.
”Hej Jonas, kommer du redan!” Gabriel låter överraskad, som om jag inte kommit som en klocka två gånger i veckan. ”Det här är Fredrik, han har visat några skitcoola trick!” Gabriel sitter upp i sängen med kuddar bakom sig. Han är röd om kinderna och verkar uppspelt. Till och med Marianne ler lite borta på sin plats.
Killen spinner runt i stolen och hälsar, sedan säger han något lågt till Gabriel som skrattar igen, innan han rullar förbi mig och lämnar rummet.
”Vem är Fredrik?” Jag vet inte varför jag låter så ansträngd på rösten. Jag vet inte varför jag känner mig så kall. Men Gabriel verkar inte märka det. Han berättar att Fredrik är uppsökare och att han var med om en motorcykelolycka för en massa år sedan. Att han kan göra häftiga grejer med rullstolen. Att han har berättat om hur det är ha en ryggmärgsskada. Att han är sjyst.
Jag vill inte att Gabriel ska gilla Fredrik, men blir inte riktigt klar över varför. Det var underbart att höra honom skratta, men jag ville att det skulle vara jag som gjorde det. Vill inte att han ska prata om rullstolar utan om när han ska gå igen.
Men Gabriel vill prata om Fredriks trick och att han ska få en egen rullstol istället för sjukhusets klumpiga. En svart Panthera, som om det vore en ny skateboard han pratar om och inte en rullstol.
Idag lyssnar jag på musik i bilen på hemvägen. Hög, burkig musik med growl. Jag säger inget och mamma frågar ingenting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar