Jag skjuter stolen framför mig hela vägen till rummet. När jag kör går det på några minuter. Jag hinner ändå tänka att ”Är det så här det kommer att vara nu? Kommer jag alltid skjutsa Gabriel? Vill jag ens det?”
”Det är inte så här det ska vara” säger Gabriel häftigt. ”Det här är fel. Jag är inte rolig längre. Du behöver inte komma hit igen.”
”Vad då, vad menar du? Jag kommer på lördag!” svarar jag automatiskt.
”Nej det gör du inte. Det vill jag inte. Jag vill inte att du kommer hit och tycker synd om mig. Jag vill inte vara ditt välgörenhetsprojekt. Jag är inte längre rolig att hänga med och jag vill inte att du ska komma tillbaka!”
Vad ska jag svara på det? Var det inte det här jag ville, hitta en utväg och slippa alla besök på sjukhuset. Slippa den nya Gabriel. Nu erbjuder han mig det gratis. Och jag blir plötsligt riktigt arg. Riktigt, riktigt skitarg.
”Vet du vad? Det bestämmer faktiskt inte du! Du kan bestämma vem du ska hänga med, men du bestämmer inte över mig. Du bestämmer inte vem jag ska bry mig om. Kunde du tolka skateboard efter min cykel i tid och otid kan du stå ut med att jag skjutsar dig uppför en sketen korridor!” Saliven skvätter och mina ögon tåras, men jag skiter i det. ”Jag kommer tillbaka på lördag och du har inte ett jävla piss att säga till om!”
Sedan vänder jag och stampar ut ur rummet, utan att titta bakåt och utan att höra om han svarar något. Inte heller här finns några bra dörrar att smälla i.
När mamma kommer har jag redan suttit en halvtimme på parkeringen. Jag har grinat färdigt och slutat skaka. Nu är jag bara trött.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar