Gabriel slår på ett klipp med Ricky Berwick på plattan och vi skrattar. Ricky är helt felsnickrad i kroppen och har ett sätt som inte ber om ursäkt ett skit för sig, och han sätter dit folk som försöker behandla honom som ett offer. Jag gillar det, och jag gillar att Gabriel visar det för mig. Det känns som om det får mig att förstå något, även om jag inte kan sätta fingret på vad det är. Men något bra som gör att jag blir glad för Gabriels skull, och för min.
”Jag ska snart få åka hem.” säger Gabriel. ”Vi ska bara få allt att klaffa först.”
Jag blir glad, men också lite orolig. Det är mycket trassel med bostadsanpassningar som inte är på plats och Björn är frustrerad. Han tillbringar nästan all tid i kontakt med olika myndigheter för att få saker att funka för Gabriel hemma. Jag tror inte han har berättat om alla problemen för Gabriel.
”Jag ska få gå på rehab flera gånger i veckan men bo hemma igen. Jag längtar hem.”
Samtidigt är han orolig. Björn är så upptagen med allt det praktiska och Marianne har börjat gå mer i kyrkan. Hon vill att Gabriel ska följa med dit på söndagarna, men hittills har han sagt att han inte orkar sitta så länge.
”Det är ju bara nästan sant.” säger han. ”Visst får jag ont och blir trött av att sitta, men mest orkar jag inte med tanken på en massa gudgrejer.”
”Har du mycket ont?” frågar jag. Jag har undrat länge men inte velat fråga. Tänkt att Gabriel inte vill bli påmind om det.
Det är så dumt, det där att jag försöker tänka en massa åt Gabriel och lämna utrymme han inte har bett om. Jag avskyr när andra gör det mot honom och jag avskyr när människor gör det mot mig. Så jag borde låta bli att göra det mot honom. Bara fråga om jag undrar, så jag kan förstå bättre, och låta honom be mig hålla käften om jag frågar för mycket. Låta det vara som det är.
”Jag har ont hela tiden. Det är ganska knäppt, eftersom jag samtidigt inte känner så mycket, i benen och så. Men jag har ont hela tiden.”
”Vad är det som gör ont då?” frågar jag.
”Allt. Allt som har gått sönder, ryggen och nerverna och allt som är krossat och klämt. Och alla nya rörelser, allt jag måste göra på nya sätt.”
”Får du ingen medicin då? Mot smärtan?”
”Jo,” svarar han. ”Men det hjälper inte hela vägen. Och medicinen gör att jag blir dum i huvudet och nästan lika off som av värken. Ibland vet jag inte vilket jag ogillar mest.”
”Det är fan inte rättvist!” Jag känner mig arg på något, men vet inte riktigt på vad.
”Universum bryr sig inte.” svarar Gabriel snett.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar