Gabriel har fått sin egen rullstol, en svart Panthera. Men han är inte nöjd. Hans har hög rygg och skjutshantag och tippskydd. Tydligen är det inte så Fredriks stol ser ut. Gabriels stol är en nybörjarstol, och det retar honom.
”Men fan Gabriel, du är ju en nybörjare. Det var inte som om du hade plyfabräda från början. Jag kommer ihåg din första skateboard, den var blå och gjuten i plast!”
”Jag var sju år, det är något helt annat!” svarar han trotsigt.
”Nej det är faktiskt precis samma grej. Först lärde du dig att åka planmark, sen trottoarkanter och sen rails och ramper. Jäklar vad du slog dig många gånger. Se det som att du har slagit dig alla de där gångerna först, och nu har du bara övandet kvar!”
Gabriel ser skeptisk ut, men jag bestämmer att vi ska åka kalaskorridoren ner till cafeterian och köpa fika. Gabriel går motvilligt med på det och vi börjar ta oss ner för gången. I början går det ganska bra, det är bra rull i stolen och vi kommer fram till cafeterian, köper varsin cola zero och kexchoklad. Vi har inte jättemycket att prata om, men det går okej och jag tänker inte så mycket på alla tvivel jag haft kring att hälsa på.
Det är på vägen tillbaka till avdelningen det går åt helvete. Gabriel är trött och jag ser att han har ont. Jag frågar om jag ska köra stolen och han blir skitsur.
”Jag vill inte bli puttad som något jävla russin!”
”Okej, okej, du kör själv. Vi har inte bråttom.”
”Men du skulle fan prova själv får du se hur lätt det är!” fräser han. ”Korridorhelvetet är en uppförsbacke och den här skitstolen drar snett.”
Stolen drar inte snett. Det är Gabriel som blivit för trött och inte orkar. Han har inte rätt teknik och särskilt högerhanden är svag och rullar sämre. Gabriel är vänsterhänt och har aldrig använt högerhanden till mycket annat än att spela datorspel. Nu är det som att högerhanden inte orkar med och han försöker kompensera det genom att ta i mer med vänstern. Rullstolen liksom linkar och haltar fram, in mot korridorens högervägg. Vägen blir dubbelt så lång med de yviga svängarna med rullstolen och det går långsammare för varje tag.
Till slut står jag inte ut längre utan tar tag i rullstolen och börjar knuffa den. Jag tror att Gabriel ska bli ännu mer förbannad men istället är det som om han pyser ihop. Ger upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar