Jag sitter och går igenom matteläxan med Gabriel vid ett bord på hans rum. Han sitter i en klumpig sjukhusrullstol med en gul filt över benen och jag sitter på en stol klädd i brun galon. Det här är onödigt, jag vet att skolan har löst det där med undervisning tillsammans med sjukhuset. Jag vet att Gabriel inte kommer hinna komma tillbaka till plugget innan terminsslutet. Jag vet att Gabriel vet också, men det är skönt att ha något att prata om. Så vi pratar om matten.
”Vet du,” säger Gabriel utan förvarning, ”jag kommer inte att kunna gå igen. Jag kommer alltid att behöva en rullstol.”
”Säg inte så!” Jag reagerar häftigt på hans ord, skjuter undan mattepapprena. ”Säg inte så!”
”Varför inte? Det är ju sant! Ryggen är paj och jag kommer inte kunna gå igen och du vet ju redan det eller hur!” Det sista är inte en fråga och jag vet att jag borde svara rätt men jag kan inte komma på vad rätt är så jag är tyst. Gabriel är också tyst och tystnaden blir som klister mellan oss. Klibbig och trådig och utdragen.
”Vet du vad det jävligaste är?” frågar Gabriel till slut. Jag svarar ingenting men tittar upp på honom över bordsskivan. ”Det jävligaste är att det inte finns någon att vara arg på. Ingen full bilist som kört för fort, ingen grusig vägbana eller illa utmärkt trottoarkant. Ingen som har gjort något fel. Inte ens jag. Det var en fånig olycka, ett fall i hemmet som de kallar det. Det skulle vara lättare om det fanns någon att vara arg på, eller åtminstone en sjukdom eller att jag varit klumpig. Jag kan inte ens vara arg på mig själv. Nu finns det ingenting, och det suger så hårt!”
Jag har ingenting att svara på det, så jag fortsätter att vara tyst. Tittar på Gabriel och biter mig i underläppen, men huvudet är tomt. Gabriel möter min blick och en stund är vi tysta igen.
”Tack,” säger han så. ”Tack för att du inte säger emot. Det betyder massor. Det är jävligt sjyst Jonas!”
Men jag har inget att säga, vad skulle det vara? Jag är inte tyst för att jag förstår. Jag är tyst för att jag inte alls kan förstå vad han pratar om, och det är första gången någonsin som jag inte är på samma våglängd som Gabriel. Och det suger också jävligt hårt. Och jag längtar därifrån. Längtar efter att sitta i bilen hem och sätta på mig lurarna, drunkna i musiken. Men jag sitter kvar och försöker koncentrera mig på matten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar