Mamma gör pastasallad i köket medan pappa och jag spelar cart. Jag tror inte ens att han tycker det är kul och han får storstryk, men jag mår lite bättre av det. Det är skönt att han inte pressar på om varför jag är hemma redan fast jag hade planer med Gabriel för resten av eftermiddagen. Det är skönt att vara inne fast vädret äntligen är vackert. Det känns som att pappa nästan alltid vet när han ska prata och när han ska vara tyst och idag är en tyst dag.
Jag orkar inte tänka på alltihop. Jag orkar inte bestämma saker, bara spela fort, fort så att jag lämnar tankarna långt bakom mig.
Jag har messat med Molle och Jenny, vi ska gå och bada imorgon om det är väder för det. Jenny pratade om att köpa glass och jag fick så ont i samvetet. Med dem är allt så enkelt, bara cykla ner till stranden, bara gå över gräset till kiosken eller ner över sanden till vattnet. Med Gabriel har allt blivit så invecklat.
”Vill du möblera om ditt rum?” frågar pappa när vi lagt ifrån oss kontrollerna.
Jag gillar mitt rum, men jag har ju fattat att det inte kommer funka för Gabriel. Han kan komma in i lägenheten, men det finns ingen plats för rullstolen om vi ska spela. Eller bara hänga. Men jag orkar inte tänka på det idag, orkar inte göra hål i mitt liv för att få plats med honom.
”Senare kanske.” säger jag. Vi kan väl kolla om pastasalladen är klar?”
Jag vet att jag är självisk. Allt är så mycket värre för Gabriel än det är för mig. Han kommer inte kunna ha kvar sitt rum och sin våningssäng, de kommer antagligen behöva göra om helt hemma hos honom för att det ska funka. Björn har hållit på att kontakta olika myndigheter för att få till allt så det ska funka för Gabriel. Det är tydligen en helsikes massa personer som skall vara inblandade och ingen kan fatta beslut och Björn säger att de känner sig som Svarte Petter, det där kortet som ingen vill bli sittande med när spelet är slut. Niten som alla försöker skicka vidare till någon annan.
Pastasalladen står i en stor skål på balkongbordet. Mamma har gjort min favoritdressing med senap och rosépeppar i. Hon lagar mat på samma sätt som pappa spelar spel, för att göra mig glad. Hon kokar penne och steker sparris och strimlar grönsaker. Jag tror att hon tycker det är skönt att kunna göra något för mig och jag önskar att jag hade en lika rättfram lösning för att göra något för Gabriel. Någonting konkret och direkt, inte bara finnas där som alla pratar om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar