Det tar en halvtimme innan Gabriel ringer på dörren. Jag har hunnit börja bli orolig och förberett mig på att ringa Björn när han äntligen dyker upp. Han är irriterad på att färdtjänsttaxin varit försenad och sedan åkt runt med många människor för att hämta och lämna innan den tog sig hit.
”Samtidigt som min ork är så begränsad är det som om min tid inte räknas!” säger Gabriel upprört. ”Som om min tid är all tid i världen och fast jag själv känner det som om den är kortare än alla andras förväntas jag vänta och ha tid och tåla alla förseningar!”
Jag känner mig besviken på att Gabriel är arg redan när han kommer och oroar mig för hur det här ska sluta. Hur kommer han att reagera på att jag möblerat om i mitt rum?
Men när Gabriel får syn på saccosäckarna och det nya låga sidobordet från IKEA med cola och kladdkaka på skiner han upp och rullar in på rummet.
”Sätt på DTM så spelar vi!” säger han och jag känner hur jag slappnar av. Den här biten känns välbekant. Den kan jag.
Jag sätter på musiken och sedan sitter vi i varsin ände av rummet och spelar medan vi pratar med varandra via headset. Vi är helt absorberade av spelet och plötsligt känns det som vanligt igen, bara två kompisar som spelar datorspel. Gabriel är lika impulsiv och vårdslös som alltid och jag har fullt upp med att täcka upp för hans offensiver. Gabriel som jagar kickar och jag som hakar på, som det var förr.
När Gabriel spelar ihjäl oss skrattar jag när jag skjuter bak headsetet.
”Nu fikar vi!” säger jag men ser att Gabriel redan tagit för sig av kladdkakan. Jag skrattar. Colaburkarna pyser och musiken mal på i högtalarna. Det finns ingenting som behöver vara annorlunda och tiden går fort.
Det börjar bli dags för återresan till sjukhuset så vi går ut i hallen.
”Jag har tränat i poolen på sjukhuset.” säger Gabriel. ”En del flytgrejer och lite styrka. Men mest förflyttning. Så fort jag kan ta mig upp ur vattnet själv kan vi åka och bada!”
Jag försöker komma ihåg exakt hur det ser ut på stranden dit vi brukar gå och hur det skulle funka med rullstolen. Försöker betrakta stranden med funkisögon. Jag tar lite för lång tid på mig och hör hur Gabriel blir osäker.
”Om du vill förstås? Vi kan hitta på något annat?”
”Nej bada blir bra. Bada blir perfekt!” svarar jag och försöker låta mer övertygad än jag känner mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar