Jag håller på att ställa i ordning för att Gabriel ska hälsa på. Det är första gången han har en längre dagpermission och han vill inte åka hem till sitt ännu så vi har bestämt att han ska hit.
Jag måste göra något för att få ihop alla de olika bitarna som är livet till ett sammanhängande pussel. Jag orkar inte hålla isär alltihop men vet inte var jag ska börja. Jag önskar jag bara hade berättat för Gabriel om Molle och Jenny, det är en så fullständigt onödig hemlighet att ha. Eller kanske inte hemlighet, mer som en tystnad som ligger mellan saker jag gör och vad jag känner att jag berättar för Gabriel. En tystnad som känns som en lögn.
Samtidigt känns det så fånigt. Det är inget fel på Molle och Jenny, så varför skulle han inte gilla dem? Och alla gillar Gabriel, så har det alltid varit.
Jag röjer i hallen, plockar undan en del jackor och slänger upp alla skor i skostället så att det ska finnas plats för rullstolen att komma in. Känner mig nervös lite som jag tror att man gör när man ska gå på dejt.
Samtidigt som det här är en grej vi gjort säkert tusen gånger är det helt nytt. Allt är nytt hela tiden, alla första gånger efter olyckan, första gången med rullstolen, och jag vet inte vad som kommer att funka. Ibland är det någon liten helt obetydlig grej som hakar upp sig och det går inte att tänka på och förutse allt. Vi får ta det som det kommer.
Mamma har köpt hem cola zero och pappa har bakat kladdkaka. Jag har spelat fram ett scenario där vi kan börja som är lagom långt in i ett spel så vi slipper traggla oss genom öppningen och kan gå direkt på kickarna. Allt är förberett, och ändå fladdrar jag ängsligt i lägenheten, går från rum till rum och flyttar onödiga saker på onödiga sätt.
Jag tänker att det är tur att det finns ett gammalt par i huset, det gör att porten är anpassad med ramp sedan innan och det kommer inte vara några problem att ta sig in med dörröppnare och hiss och allt som finns. Gabriel kan ta sig själv från taxin hela vägen till vår ytterdörr.
Björn hade försökt övertyga Gabriel att få ha sällskap med honom, åtminstone hit, men sen jag visat foton på hur det ser ut gav han med sig. Marianne hade inte sagt någonting, men jag ger mig den på att hon bad för något. Hon kan alltid hitta något att be för, fastän hon aldrig ber om någonting.
Jag tittar på klockan, det är en kvart kvar och det enda jag kan göra nu är att vänta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar