Det är min farbror Sven som skjutsar mig hem från sjukhuset idag när mamma och pappa är ute på något event. Jag har alltid gillat Sven, lite gammal, äldre än pappa, men helt okej.
”Vad har ni gjort idag?” frågar han.
”Vi var nere på parkeringen idag. Vi ställde ut tomma colaburkar och Gabriel övade vändningar. Han blir bättre hela tiden.”
”Bättre på att köra eller friskare?” undrar Sven.
”Bättre på rullstol. Han kommer inte att bli så mycket friskare nu, bara starkare. Och skickligare, om han övar.”
”Hur går det med studierna då?”
Frågan känns orelaterad och lite styltig, som om han hoppat över någon del av samtalet. Jag berättar att det går bra, att jag nog blivit bättre i skolan av att hålla koll på Gabriels uppgifter och mina och att jag haft en hel del tid att plugga. Det är bara nån vecka kvar till sommarlovet, så de flesta ämnena är på väg att rundas av inför sommaren. Lärarna har inte så mycket lust att börja något nytt nu, och vi är väl inte heller så motiverade i klassen.
”Vet du Jonas, du måste inte vara så himla duktig hela tiden,” säger Sven.
Jag förstår inte vad han menar, jag pluggar för att lära mig saker och det är inte som om jag är bäst i klassen eller så. Dessutom är det ju lite sent på terminen att komma med vuxenråd nu. Så jag säger inget, hummar bara lite obestämt, och han fortsätter.
”Ta det här med Gabriel till exempel. Du åker hit – hur ofta? Två gånger i veckan?”
Jag bekräftar att det brukar bli ungefär så ofta.
”Du är fjorton Jonas. Det är inte meningen att man ska sitta på sjukhus hela tiden då. Man ska dra på stan och lyssna på musik och dricka folköl bakom macken. Inte sköta om en krympling som aldrig kommer klara sig själv.”
”Det är Gabriel som är hela tiden på sjukhus, jag är bara där och hälsar på. Han har faktiskt inte haft något direkt val i frågan!”
”Du förstår nog vad jag menar.” envisas Sven. ”Gabriel kommer aldrig bli frisk igen. Han har sina föräldrar som tar hand om honom. Dumpa honom och lev istället. Spara lite sorger till senare livet, de kommer tids nog.”
Jag antar att han menar någon slags väl. Vuxna tror alltid att de förstår allting så himla bra. Ändå blir jag kall av ilska och kan inte komma på något bra att svara. Han fattar ju faktiskt inte något! I stället plockar jag fram lurarna och slår på Pentatonics ”To absinth friends” på hög volym. Sätter lurarna lite på sned så att musiken ska läcka ut. Jag har ändå aldrig riktigt gillat Sven.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar